Otryggare kan ingen vara
Jag har blivit ovän med världen, hamnat i obalans med omgivningen. Är så trött på att vara så ensam. Varför finns det ingen som är som jag men ändå inte? Sov inte på hela natten. Drabbades för första gången i mitt liv av någon slags dödsångest. Kunde absolut inte ligga i sängen utan var tvungen att sitta för mej själv i köket halva natten. Det låter konstigt men för första gången slog det mej igår att jag kommer att dö någon gång. Det kan vara om flera år men också imorgon. Eller om en minut.
Kanske tänker jag på döden för att min allra värsta mardröm slutligen har besannats. Ena sekunden är det så verkligt och överväldigande att jag knappt kan andas, allting svindlar. Större delen av tiden befinner jag mej i en liten bubbla i min egna lilla värld.
Förstår inte hur folk kan törsta efter kunskap och med bestämda steg kliva in i framtiden. Ju mer man vet desto sämre mår man bara. Det vet jag men nu finns ingen återvändo. Nu ska jag leva med den vetskapen och rädslan. Allting jag tror på, min livsfilosofi och ideologi jag tror på ända in i benmärgen och alla hjärefrågor jag konstaterar, lusläser, kämpar för och tror på, är helt hopplöst inser jag nu. Det är sorgligt men sant. Det är helt hopplöst.
Tänk er själva hur det skulle kännas om hela ens värld rasade samman. Vem är jag nu? Hur ska man bära sig åt för att anpassa sig och börja leva i ett helt nytt och främmande sammanhang...? Det är en mardröm bara det att man hela tiden är vaken.
Jag är så besviken. Det är inte första gången men nu är det slutgiltigt, oåterkalleligt och en gång för alla.
